our own place

nu var det några dagar sen vi tog studenten.
jag vet inte hur jag ska föklara studenten. studentveckan var utan tvekan den roligaste veckan i mitt liv. man levde fri som en fågel, utan begär och utan måsten. vi hade ingenting planerat förutom en sak: vi skulle ha kul oavsett vad.
jag hade bestämt mig innan att jag inte skulle lägga energi på tråkiga saker och människor som drog ner glädjen. sagt och gjort.
jag hade en underbar vecka med skratt för ett år framöver.

studentdagen har jag inte riktigt än förstått att den var, allt gick så fort och man förstod inte riktigt vad som hände. den var i alla fall jättefin med det bästa vädret man kunde önska, de bästa människorna, bästa klassen, bästa släkt och vänner, underbara presenter som bestod av flytta hemifrån saker, resa till stockholm, jag ska tävla i folkrace, en hel dag med team janne pengar osv osv.
kvällen avslutades på puls och hugo med mina bästa partypinglor.

morgonen därpå kändes inte livet lika glamoröst och roligt. både jag och jakob låg sjuka i hans säng. jag packade mitt pick o pack o åkte hem efter en vecka hos jakob. myste med mor o far.

jag har haft tre helt underbara år. har fått vara med underbara människor som delar samma positiva energi och glädje som mig och det bästa, de har delat samma intresse som mig, nämligen idrott.
vi har haft världens bästa mentor, espen, som alltid funnits där och sett om det varit nått fel, som tagit oss i örat om vi är busiga och som bara har varit sådär ungdomligt skön och förstående.

många i klassen, nästan alla kommer man inte ha kontakt med. några kommer man se ibland, och nån enstaka kommer man träffa och fortsätta vara vän med. men vi kommer aldrig vara samma alvida. aldrig nån oscar s som kommer inramlandes efter 20 minuter, ingen oscar ö som kommer varannan dag, ingen ivona som kommer knallröd innanför dörren efter att ha sprungit från bussen, ingen robin som drar undan stolar och kastar kuddar, ingen amanda som kommer med blåtiror och brutna tummar, ingen lena eller anna som bara suckar när vi drar på högsta volym på högtalarna, ingen som dansar på borden, ingen som köper svindyra kuddar att ha i fönstrena.. inga mer resor och inga mer minnen som klassen alvida.
det är så sorgligt.

samtidigt som allt detta är sorgligt och hemskt så visste vi alla att den här dagen skulle komma. jag har ibland velat att tiden ska gå långsammare fram till den dagen, men också ibland längtat.
nu har vi alla en hel framtid framför oss som vi kan välja helt själva vad vi vill göra med.
jag och jakob med flera åker på äventyr redan i december. därefter hoppas jag på min första lägenhet.
därefter finns det hur mycket som helst att välja mellan, man måste bara hitta sin grej. något man trivs med.

ett nytt kapitel börjar nu och jag ser fram emot att se vad det har att erbjuda!

tack för tre fina år alvida, åren kommer alltid finnas kvar i minnet ♥

j