our own place

så mycket sorg och så mycket smärta på en så kort tid.
jag har alltid varit bra på att lyssna, alltid kunnat ge råd, alltid gått ifrån den ledsna och känt att mina ord kanske betydde någonting.
det jag sagt till alla, har jag upplevt, men genom andra.
de råd jag gett har jag oftast inte upplevt själv.

nu var det min tur. min tur att få sådär ont som jag aldrig trodde att jag skulle få.
jag vet inte med ord hur jag ska kunna beskriva den känslan.
känslan av smärta som strålar ut i hela kroppen, du kan inte röra dina armar, dina ben, din nacke, du kan inte ens blinka.
så känns det. som att hela världen har stannat och du finns kvar ensam.
ensam, med paniken växande vart du än ser, vart du än går.

på bara 48 timmar gick jag ifrån att ha allt jag önskade, till att stå kvar där med känslan över att livet inte var värt att vandra ensam.

det handlar oftast inte om att man måste vara ensam. att man måste bygga upp ett nytt liv som bara inehåller en själv från grunden.
utan det handlar oftast om den där känslan. att man har blivit sviken.
man har gett sitt allt till någon. öppnat sig så mycket att sitt eget hjärta tillhör någon annan.
att känna sig lurad, bedragen och värdelös.

jag mår fortfarande lika dåligt.
jag har fortfarande panik.
men jag är en jävel på att dölja det.

livet börjar ordna upp sig. jag har val.
vissa val är självklara. men kommer mitt hjärta att klara det?
kommer jag kunna förlåta?
släppa in?
kommer jag känna det jag en gång kände?

jag förlorade min bästa vän och min andra halva.
och bara på ett enda svek. ett enda felsteg.

jag vill ha tillbaka min bästa vän och min andra halva.
frågan är om livet tillåter.

en klok kvinna sa till mig, "älska glömma och förlåta. man är två i en tango, så därför måste du bestämma om du är beredd att släppa det förflutna"

jag vet inte om jag är beredd. jag vet faktiskt inte.
och ännu en gång är det jag som känner smärtan och förvirringen.
det är inte rättvist.

everything happens for a reason