our own place

lördag:
Vi vaknar upp på vårt hotell mitt i malmö city. känslan av att ha sovit huuur många timmar både i bilen på vägen ner och natten till lördagen var underbar.
för första gången när jag skulle tävla samma dag så kände jag inte någon nervositet direkt när jag vaknade.
vi gick ner mot frukosten och avnjöt en massa färsk frukt, yoghurt och mackor.
jag gick upp till rummet för att fixa iordning mig. nu började det pirra lite smått i magen, men inte alls som det brukade.
och ni vet den där känslan att "men fan, jag borde ju verkligen vara nervös nu. varför är jag inte det? är jag inte taggad? kommer det inte går bra?" smög fram innom mig.

men vi tog en sväng på stan i malmö, jag shoppade kanske de coolaste "gummiskorna" ni kommer att ha sett. och ett par solglasögon.
direkt efter var det dax att käka lite mat, byta om till tävlingsdress, och bege sig mot tävlingsarenan.
och ni ska veta, att så fort jag får på mig den där lilla lilla toppen, DÅ ÄR DET TÄVLING!
det är då allt i magen bara vänder sig, oftast är jag så nervös att jag skakar, mår illa och känner att jag skulle kunna svimma.
och det var inget undantag på lördagen inte.

jag värmde upp, vanliga rutiner med musik, byta skor och fixa nummerlapp.
uppropet gjordes blickar började utbytas med varandra på tävlingsarenan.
jag känner att jag verkligen är i en annan värld. sådär en halvtimme innan loppet vill jag verkligen inte, jag är så nervös att jag skulle kunna göra precis vad som helst för att slippa vara med om att springa.
men minutrarna innan pistolskottet går så går de enda tankarna i mitt huvud "dom är ingenting, dom har inte en chans, jag tror på mig själv, jag har kapacitet och jag har en vilja somingen annan har. nu kör jag!"
och nu är det så att på ett SM så får man först springa försök på lördagen, för att kvalificera sig till final som går på söndagen.
och detta lopp gick bra, jag var väldigt trött. men kämpade mig igenom de 7,5 varv som behövdes. jag sprang in som trea i min grupp och var osäker på om det räckte till final.
till final gick de som var etta och tvåa i gruppen, sen gick de som hade de 4 bästa tiderna vidare också.
och som tur är var jag en av dom.
så final blev det!
på kvällen käkade vi kina-buffee med "laget" som ni skulle kalla det. sedan direkt hem för att njuta av darin och sedan sova i ett antal timmar.


söndag:
jag kan säga såhär mina kära vänner. idag vaknade jag inte utan nervositet. idag var jag så sjukt nervös redan när jag uppfattade att det var morgon. i frukostsalen på vårt hotell blev det inte mycket frukost uppätet av mig. jag kunde få i mig lite yoghurt och frukt.
sedan gick jag upp till rummet för att försöka sätta upp håret.
det var väääldigt svårt, för mina händer skakade som asplöv.
jag tittade lite på tv och tänkte en stund på annat.
men sedan så åkte den där tävlingsdräkten på igen, med samma nummerlapp som gårdagen. och samma nervositet letade sig fram.
väl framme på arenan satte jag mig en stund, jag och min bästa erik satt nog och led tillsammans. då han också kom till final.
erik gick en stund innan och värmde upp, och efter ett tag så påbörjades samma rutiner.
musik, uppvärmning, upprop, blickar och en sjuuuuk nervositet.
jag tänkte "fan, jag har inge chans. shit, jag kommer dö. gud, 7,5 varv, hur ska jag orka?"
men när jag väl var ute på banan, sekundrarna innan startskottet skulle gå, jag såg min mamma, pappa, min bror, erik och alla andra som skulle hejja.
då jävlar var jag taggad.

jag hängde med ett tag, men sedan så blev det för mycket. jag orkade helt enkelt inte.
inför sista varvet låg jag näst sist av alla, och jag var beredd på att kliva av banan. jag var så arg, och kände mig så värdelös.
men så tittade jag upp, såg att de andra var innom räckhåll.
det är här min vilja, som jag ladrig vet finns, förns den kommer helt av sig självt, kommer fram.
jag tänkte "okej, nu kommer jag antingen 8 a i ett sm, eller så kommer jag 4 a"
tjejen som kom trea var nästan i mål när jag var på upploppet, så en tredjeplats var inte innom räckhåll just då.
men jag sprang in som fjärde bästa tjejen i sverige, och de flesta som sprang var 1 år äldre än mig.

på mycket länge så är jag stolt över mig själv.
jag är så glad över vad jag presterat, även om det inte räckte till en medalj,
och även om jag inte är bäst än,
men bara tanken på att jag har utvecklats så mycket,
fast det har känts så tråkigt,
så onödigt,
och fast jag varit sjuk och har haft ont,
så klarade jag det.

och jag visade för alla, att jag faktist kan. om jag vill.

det har varit en helg medmycket känslor, och jag tror inte att någon annan är så glad som jag att den är över.
jag går verkligen ner mig i nervositet när det är något sånt här.
men det har visat sig, att än så länge kan jag vända den nervositeten till något bra.

tack alla som stöttat, frågat och bara funnits.
jag älskar er alla.
och varje litet ord på sms, telefon, internet eller i verkligheten har gjort mig så otroligt glad.


bilder kommer då de blivit mailade.

PUSS FRÅN ER JESSICAT