our own place

mina föräldrar har idag kommit hem från polen. där har de kollat på olika slott och diverse saker.
en det viktigaste de gjorde där var att besöka två koncentrationsläger som var aktiva under andra världskriget.
de fick inte ta några bilder innifrån själva ladorna där människorna bodde, men de fick ta utanpå och i vissa andra "bostäder".

några bilder var på hur de hade byggt upp stora glasväggar, eller inte väggar, stora glasrum, och rummen var lika stora som en hel lada. i det ena glasrummet låg det miljontals tandborstar. i ett annat låg det rent människohår, de håret som judarna blivit avrakade när de anlände till lägret. guiden sa att det var flera ton hår som de lyckats hitta och som låg i dessa glasrum.
i något annat rum låg det miljontals med bara baby och barnskor. små söta skor. man kan bara ana vad som hänt med dessa små barn.
likaså låg det kvinno och mans skor.
det fanns hur många olika glasrum som helst, med bara saker som tillhörde de människor som tvingats bo där, tvingats försöka överleva där, och människor som till sist bara försvunnit.

det jag såg på alla dessa bilder fick mig att må illa. jag mår så dåligt nu. jag förstår inte hur en grupp av människor kunnat lura flera flera miljoner människor till dessa läger. och sedan fått ihop det så att ingen som bodde närliggande hade en endaste aning om vad som hände innanför de enorma elstängslen.

guiden mina färäldrar hade grät när hon berättade vissa saker. som när en läkare gjorde olika expriment på människorna, främst kvinnor.
hur han räknade hur många kvinnor han kunde sterilisera på en dag.
hur han tillsatte sjukdommar på speciella kroppsdelar för att se hur en människa reagerade.
hur han satte in giftsprutor rakt i människors hjärtan, för att sedan undersöka dom innifrån hur kroppen reagerade.
 hur han gjorde alla slags "djurförsök" på oskyldiga människor. för att sedan, kallt och ont, mörda dom.

hur kan detta hända?
hur fan kan detta hända?
jag förstår verkligen inte, hur mycket jag än försöker tänka mig in i tyskarnas situation så skulle jag aldrig någonsin förstå varför.

jag vet inte vad jag ska tänka, säga, eller skriva för tillfället.
det enda jag kan tänka på är alla dessa oskyldiga människor. vad hade de gjort för fel?

jag hoppas på allvar att alla får chansen att se något av alla dessa massmördar läger. igentligen vet jag inte själv om jag skulle vilja se ett. men för att detta aldrig mer ska hända, så behövs det nog.

jag sänker mitt huvud ikväll,
och tänker på alla de som gick som offer under andra världskriget.
och jag hoppas av hela mitt hjärta, att ni vilar i frid.